I oktober 1975 intervjuades Josef Hultgren av dottern Anna-Lisa och i februari 1978 följde fortsättning, Intervjun avslutades fyra dagar före Josefs bortgång, Följande framställning bygger på dessa intervjuer.

Jönköping-Bolmsö-Södra Unnaryd

Josef Hultgrens foräldrar hette Anders Gustaf Hultgren (född år 1853 på Bolmsö) och Emilia Katarina Johansson (1865 i Vittaryd). När Josef födde 29 juni 1886 var föräldrarna bosatta i Jönköping där fadern var anställd som förman vid ett stort kyrkobygge. Redan året efter flyttade familjen till Bolmsö. Josefs farfar hade ett mindre jordbruk på Bolmsö och han ville att fadern skulle överta detta. Visserligen hade fadern tre äldre bröder men dessa hade redan egna jordbruk.

 
Josef berättade hur det gick till, när hans far och mor blev ett par. Modern hade tre systrar som hade emigrerat till Amerika och nu var även hon på väg att utvandra. Fadern gav sig då iväg mot Göteborg för att om möjligt hinna ifatt henne innan fartyget hunnit kasta loss. Han kom fram i tid och lyckades övertala henne att stanna kvar i Sverige. 1885 stod bröllopet och året efter 1886 föddes som nämnts Josef. Josef var alltså den förste i en lång rad av syskon. Fadern var mycket strängt religiös och alla barnen skulle ha bibliska namn. Alltså: l. Josef 1886, 2. Sara 1888, 3. Lydia 1890-95, 4. Hulda 1892, 5. Elisabeth (Lisa) 1895, 6. Natanael (Natan) 1896, 7. Gideon Benjamin 1897-99, 8. Gideon 1899, 9. Lydia 1900-00, 10. Bror Samuel 1902, 11. Rut Elvira 1903, 12. Gustaf Efraim 1905, 13. Maria 1905-samma dag). Nio barn nådde alltså vuxen ålder.

 
Stället som övertogs på Bolmsö hette Torp och låg på den södra delen av ön. Det var en liten "huvudbyggnad" med et relativt stort kök och ett par små rum. Huset kunde väl betecknas som en backstuga och var i ganska dåligt skick. Fadern, som väl närmast kunde kallas byggmästare satte omedelbart igång med att bygga ett nytt hus och när detta stod färdigt revs den gamla byggnaden. Vid en resa som Anna-Lisa och jag och barnen företog tillsammans med svärfar-morfar till Bolmsö kunde vi se en backstuga identisk med den rivna stå kvar. En kusin till Josef bodde I det hus som fadern byggt 1887-88.

 
Josefs mor åkte 1893 till Stockholm för att utbilda sig till barnmorska. För att klara av ekonomin tog hon arbete som portvakt på utbildningsanstalten. Hon hade också en syster som var gift i Stockholm och blev till god hjälp. När hon efter ett halvår kom hem efter att ha genomgått barnmorskeutbildningen fick hon genast arbete i grannkommunen Södra Unnaryd. Hon måste då bo i Unnaryd. Resultatet blev att Anders Hultgren sålde den lilla gården på Bolmsö. 

 
Så inköptes Alebo, ett ganska nedgånget ställe, som hade en hälsokälla och som drevs som ett slags badanstalt.Det första som måste åtgärdas var badhuset som låg nere vid sjön Unnen. Det gamla badhuset revs och ett helt nytt byggdes. Josef fick genast i uppdrag att svara för eldningen i badhuset. Detta var 1895 och Josef var nio ar gammal. Klockan fyra på morgonen började det arbetet. Man fick verkligen hjälpa till även om man liten. Trots att allt var ganska slitet hade man gott om gäster. Antalet besökare kunde under en säsong ligga mellan tre- och fyrahundra. Den stora byggnaden som ännu står kvar byggdes 1897-98.

 
För att bättra på ekonomin köpte Josef en stor burk karameller som han sålde i småportioner till badgästerna. Det gick väl bra men då det var många andra, som väntade sig att bli bjudna, blev förtjänsten liten. Däremot blev det en del inkomster för Josef när han rodde baderskan över sjön. Hon bodde på andra sidan och varje rodd belönades med tio öre alltså hela tjugo öre per dag. Enligt Josef lika mycket som han hade när han exercerade beväring senare i livet. När han sedan rodde badgäster över till andra sidan inbringade detta fem öre per rodd. De flesta gästerna kom från Halmstad och Helsingborg. Naturligtvis inträffade det då och då händelser, som gjorde tillvaron lite mer spännande. En morgon, när Josef var sysselsatt med att försöka sälja karameller, kom plötsligt en karl utspringande från badhuset. Han sprang runt och skrek hela tiden: ”Sara, Sara, Sara”!. Sara var namnet på baderskan. Han var alldeles svart av gyttja, kom tydligen direkt från behandlingen. Det var fullt med folk nere vid sjön och alla karlar gapskrattade medan fruntimren ojade sig. Tillslut kom Sara ut och lyckades få in honom i badhuset. Man kan undra vad som, föregått den dramatiska händelsen. En annan gång var det en tragisk händelse som bröt vardagslunken. Vid femtiden en morgon stod Josef och metade nere vid bryggan, när en bonde kom ner till sjön och lämpade av ett lass med timmer i sjön. Det skulle sedan, flottas vidare. Så långt en vanlig händelse. Men fortsättningen blev mer dramatisk. Hästen var svettig efter kör­ningen och behövde svalkas av och tvättas och selades av varefter bonden hoppade upp på hästryggen och red ut i sjön. Josef hade sett vid tidigare tillfällen att hästen, när den lämnade fast botten, gav en extra skjuts med bakbenen. Så skedde även denna gång men ryttaren ramlade nu av hästen och forsvann i vattnet. Hästen simmade runt utan sin husbonde och ingenstans syntes denne till. Josef sprang då upp till närmaste granne och strax var det många, som letade efter den försvunne. Josef visste ju precis var bonden försvann och alla letade febrilt. Efter en god stund upptäcktes han ett hundratal meter från olycksplatsen. Han hade fortes dit av undervattenströmmar, Man fick upp honom på land men för sent. Alla upplivningsförsök var förgäves.

 
ALEBO

Badanstalt med hälsokälla. Drivs fortfarande som pensionat med gott anseende.

Byggd av Gustaf Hultgren 1897-98.

Skolgången

Josef gick någon termin i småskolan på Bolmsö och fortsatte sedan i Unnaryd där han gick vidare till folkskolan. Med ett undantag vid julen troligen 1895 skulle han hälsa på morföräldrarna i Vittaryd. Det var en sträcka på 7-8 mil och det var apostlahästarna som gällde. En lång promenad for en nioåring att vandra ensam. När han äntligen kom fram hade det blivit både sent och mörkt. Han bultade på men ingen var hemma. De visste ju inte heller vilken dag han skulle komma. Först kring sekelskiftet kom ju telefonen till Sverige. Josef gick då in i den lilla ladugården där torpets enda ko spred lite värme. Sittande på en pall tog tröttheten överhand och Josef somnade.

 
Så småningom kom morföräldrarna hem och mormor gick ut för att se till kon som skulle till och kalva och fann där sitt barnbarn. Det var skönt att komma in i stugvärmen och att få lite mat. En bekväm säng väntade. Av någon anledning blev Josef kvar hos morföräldrarna inte bara över jul och nyår utan hela vårterminen. Han gick så i skola i Vittaryd åtminstone vårterminen. Som lärare fick han samma lärare som mormor hade haft. Läraren blev gammal och kunde år 1928 hälsa på mormor på Värnamo lasarett där hon också avled. Denne gamle lärare hade Josef bara go­da minnen av. När nästa läsår började var Josef tillbaka i Unnaryd. Där drabbades han emellertid av en lärare, som var svårare att trivas med. Han hette Lönndal och vid något tillfälle tog han några elever i håret och lyfte dem bokstavligen Det var inte så populärt och nästa dag infann sig alla pojkarna i klassen med kortklippt hår. Som väl var fick de nästa läsår en ny lärare som hette Rockström och som blev väldigt omtyckt. Josef berättade att en av klasskamraterna som kom från ett fattigt torparhem ibland hade ägg med sig och sålde till sina kamrater för att få en slant till inköp av smörgås, När han inte hade några ägg att sälja kom alltid lärare Rockström till hjälp och stack till pojken någon tolvskilling. Skoldagen kunde bli dryg i synnerhet om skolvägen var lång. Skolskjuts fanns inte. Skolböcker och skrivböcker fick man hålla sig med själv. Men när man övade räkning och skrivning höll skolan eleverna med griffeltavlor där man ju kunde utplåna skriften och "återanvända" tavlan.

En hel del av vår tids jultraditioner fanns redan vid slutet av 1800-talet. På julbordet fanns exempelvis risgrynsgröt (vidagröt), lutfisk och skinka. Julbaket var omfattande och med många sorters kakor. Även julgranen var obligatorisk och julklappar delades ut på julaftonen. Ett omtyckt nöje var att kasta in någon klapp hos grannar och snabbt springa därifrån. Det gällde att inte bli upptäckt och avslöjad. När förplägnaden inte stod på bordet förvarades den i ett stort skafferi. Julottan var obligatorisk och en gång berättade Josef att 7-8 gardister från Stockholm stod i vapenhuset i sina allrasom grannaste uniformer. Det gjorde ett starkt och bes1ående intryck på honom. Faderns stränga religion påverkade ordningen även när det inte firades jul och andra högtider. Varje morgon klockan åtta skulle alla gästerna deltaga i morgonbönen och klockan tio på kvällen låstes alla dörrar. Inga protester kunde ändra på den ordningen.

 
Ut i stora världen  

I oktober 1899 tretton år gammal gav sig Josef ut på egen hand. Han skulle gå på en sex måna­ders kurs på Karlskoga praktiska skola. Efter genomgången kurs kom Josef till Hestra och till sitt första arbete. Först till fots till Reftele, cirka tre mil, sedan tåget till Gislaved och därefter till fots till Hestra. Pappan hade talat med någon och Josef fick börja arbeta som pinnpojke vid Borås-Alvestabanan. Hans uppgifter var att hjälpa ingenjörn och schaktmästaren med allehanda göromål. Han bodde där hos en bonde som hade en jämnårig son. De hade mycket trevligt tillsammans. Det jobbet varade ett år och gav Josef en liten inblick i schaktmästarens yrke som ju senare i livet skulle bli Josefs. Efter ett år på en mekanisk verkstad i Värnamo kom han till ASEA i Göteborg där han stannade tills det år 1905 blev dags för mönstring till det militära. Redan i maj månad fick han börja sin militärtjänst. Det blev infanteriet och Backamo. Josef blev uttagen till någon slags korpralskola men så kom unionskrisen och redan i juli månad blev det kommendering till Strömstad, där han fick stanna till oktober. Lite extra spänning blev det. Löjtnanten ville ha sex frivilliga med på ett spaningsuppdrag in i Norge och naturligtvis anmälde sig Josef. En natt tog de sig över fjorden just där sedan Svinesundsbron kom att byggas. Allt gick bra. Man smög omkring lite och på morgonsidan var man tillbaka på den svenska sidan. Men efter några dagar eller en vecka skulle man över på nytt. Josef berättar: "Vi tog oss över med båt och smög runt men märkte snart att man tydligen upptäckt oss och sökte efter oss. Vi hörde norrmän överallt. Vi gömde oss så gott vi kunde och låg andlösa och tryckte på en kyrkogård. Sen ut i skogen, där patruller letade efter Oss, ibland så nära att vi kunde uppfatta vartenda ord som sades. Vi lyckades på något sätt till slut ta oss ned till båten och över till svenska sidan. Alldeles slut av utmattning och spänning sjönk vi där ned på stranden och först efter någon halvtimme orkade vi stå på benen".

 
Guldfeber  

Den stora guldgrävartiden i Amerika levde kvar i våra minnen och när man började höra historier om att man gjort stora guldfyndigheter i Sydafrika väcktes nya drömmar om snabba rikedomar till liv. Även Josef som var pigg på äventyr greps av guldfeber och han och en kamrat bestämde sig för att på något sätt ta sig ner till Sydafrika. Trots brist på pengar lyckades de ta sig ner först till Skåne och sedan över till den danska sidan. De hoppades att kunna ta hyra på någon båt som från England skulle ta dem till slutmålet. I Danmark fick de tips om en båt som skulle gå från Sölvesborg till England med trävaror. Efter en väntan på tio-tolv dagar bar det iväg. Redan efter ett par dagar i England hade pojkarna lyckats få kontakt med ett fartyg som skulle till Sydafrika och, fick även löfte om anställning på båten. Under de få dagar som återstod innan av­resan skulle ske drabbades emellertid kamraten (Nordkvist) aven besvärlig sjukdom (ev. malaria) och han ville att Josef skulle vänta på honom. Det gjorde han gärna eftersom han insåg att det skulle bli ganska jobbigt att resa ensam. Under tiden tog Josef hyra på den svenska båten och hämtade bl. a. virke från Kramfors. Sedan åter över till England och hyra på en engelsk båt, Den förde honom till olika platser inom England men även på längre utflykter. Den längsta resan gick ända ner Medelhavet och i italienska Genua låg man för ankar ett par veckor. Omgivningarna där var fulla av vingårdar och vinet kostade ungefär femtio öre per litern. När Josef kom tillbaka till England efter det äventyret, möttes han av beskedet att kamraten fortfarande var sjuk och tvingats att resa hem, Det skulle dröja många månader innan han kunde hoppas på att ge sig iväg på en så lång resa varför han såg sig nödsakad att skrinlägga guldgrävarplanerna. Så blev det också slut på Josefs guldfeber.

 
Studier och arbete 

Efter lite hankande hit och dit träffade Josef en gammal kamrat, som tyckte att han skulle söka in på Chalmers i Göteborg. Han kom in och fick börja i "trean" vilket kan betecknas som den lägre utbildningen. Hans ambition var att därefter fortsätta med den högre utbildningen. Efter första året såg han hur dåliga framtidsutsikterna var för ingenjörer och våren 1910 tog han arbete hos Vattenfall. Han första arbetsplats blev i Lilla Edet. Man skulle där elektrifiera hela samhället. Men en dag så hände det och Josef berättar: Jag hade spänt upp ledningar i samhället från transformatorn och ut Det var ganska många ledningar som skulle kontrolleras. Jag klättrade upp i ett träd för att bättre kunna se om ledningarna var något så när parallella och välspända. Nar jag sedan skulle gå ner tittade jag väl inte så noga var jag satt foten och en gren brast. Jag fick tag i en gren men så brast även den grenen och jag störtade till marken. Jag lyckades hålla upp huvudet men svimmade av. När jag efter en stund vaknade, kände jag att jag inte kunde röra benen. Läkaren skickade mig till Sahlgrenska i Göteborg där man konstaterade brott på ryggraden. Benen var helt förlamade och jag blev kvar på Sahlgrenska i sex månader. .Jag försågs med en korsett som inte gick att ta av. Efter ett par månader blev klådan outhärdlig och jag fick så småningom en annan korsett. Jag hade så smått börjat att åter få viss rörelseförmåga i benen men måste lova att inte på några villkor stiga upp utan att korsetten fanns på plats. Liggande i sängen slapp jag korsetten. När rörelseförmågan börjat komma tillbaka i benen gick det ganska fort. Jag fick återgå till arbete. Till att börja med fick jag syssla med ritningsarbeten i Trollhättan."

 
Ångermanland

I början av augusti år 1916 flyttade Josef upp till Ångermanland och bosatte sig i den lilla orten Helgum. Det var en lång resa med ett tåg som drogs av ett vedeldat lok. Det gällde arbete som linjebyggare och huvudorten för verksamheten var Kramfors. Vintern kom tidigt det året och redan i oktober kom snön med följd att själva linjedragningen fick vila. I stället arbetade man mest med att frakta materiel för att förbereda vårens arbete. Redan 1917 flyttade han till Östergraninge där han bodde på gästgivargården som innehavdes av makarna Eriksson, d v s de blivande svärföräldrarna. De fyra döttrarna Göta, Bojan, Märta och Bibbi bodde alla hemma. Julen 1917 firades i Östergraninge.

 
Dubbelbröllop 

År 1919 hade Josef stakat en linje till Vivsta varv. Han träffade där en gammal bekant, Sixten Stibe. Denne följde med Josef till Östergraninge på som man tänkte ett kort besök. Sixten träffade där systrarna Eriksson och blev förtjust i Bibbi, vilket hade till följd att han stannade kvar i Östergraninge. Det blev förlovning. Josef hade redan börjat sällskapa med Bojan. En trevlig tid blev det med många utflykter framförallt i Ångermanland och Jämtland. På självaste nyårsafton 1921 blev det dags för dubbelbröllop i Östergraninge kyrka. Det var stor uppståndelse i byn. Alla kände ju Erikssons Som ju hade både gästgiveri och lanthandel. Kyrkan var så full av gäster och andra att bröllopsparen enligt Josef hade svårt att ta sig fram. I april 1922 flyttade Bojan och Josef in en lägenhet i Helgum. Där föddes Anna-Lisa och Sven. Först 1927 lämnade man Helgum for att bosätta sig i Kramfors, som kom att bli deras hemort fram till pensionen.

 
Nyårsafton 1921

Dubbelbröllop i Östergraninge.

Från vänster:

Bojan Eriksson och Josef Hultgren

Sixten Stibe och Bibbi Eriksson

 

Nya uppfinningar 

Josefs levnad har sammanfallit med en rad uppfinningar av de mest skilda s1ag. Telefonen har nämnts och elektrifieringen av vårt samhälle har Josef tagit aktiv del av. Radion, teven, flyget och andra kommunikationsmedel har växt fram och förkortat restider enormt. I slutet av 1800­ talet drömde Josef om att få en cykel. I Unnaryd var det endast doktorn och doktorinnan som var lyckliga ägare av denna nyhet. Efter många böner gav fadern vika och inköpte en velociped. Den uppfyllde dock inte de krav som Josef ställt. Den var helt av järn och hade ett högt framhjul och ett mindre där bak där cyklisten skulle sitta. Cykeln gick inte att använda på landsvägen. Men den kom ändå till viss glädje - som leksak. Man klev på uppe vid vägen och åkte ned mot sjön där man körde in i en syrenbuske för att inte hamn i vattnet. På kvällarna och på söndagar kom byns alla pojkar för att deltaga i den spännande leken. Den första användbara cykeln skaffade Josef när han år 1902 började arbetet som pinnpojke i Hestra.

 

Familjen Hultgren, Kramfors fotot från 1942? 

Nedre raden från vänster:

Anna-Lisa
22 12 17
Bojan
99 09 05
Karin
30 05 10 

Övre raden från vänster:

Sven 
25 06 03 
Josef 
86 06 29
Finn 
29 03 27

 

 

Även bilen intresserade Josef redan från början. Och redan år 1908 kunde man för tio kronor få körlektioner av en maskinist på Lorensberg. Efter övningar bl a i Slottsskogen kunde Josef köra upp för en besiktningsman. Han blev godkänd och fick ett papper där det intygades att han var behörig att framföra automobil på vägarna. Det dröjde dock ända till 1919 innan Josef av en förvaltare Holmgren fick låna en bil och 1920 fick han en "egen" tjänstebil. 1924 köpte han en egen bil, liksom tidigare en T-Ford av senaste modell och med en topphastighet på 40-45 km/t.

 
I Kramfors kom Josef att bli mycket engagerad inom många områden. Rätt snart blev han Högerpartiets ordförande och satt med i kommunalfullmäktige. Han var med i arbetslöshets­kommittén, blev chef för luftskyddet, startade och var chef för landsstormen, startade en Lottaförening och blev anlitad i arbetsgrupper av alla de slag.
Tack vare sin personlighet blev han respekterad och även god vän med sina politiska motståndare.
Fotot av Josef och Bojan togs på Josefs 90-årsdag den 29 juni 1976.

* Publicerat efter avtal med Karin Becker
* Scanning, OCR samt html-kodning av Erik Dich, Alebo Pensionat